50 år sedan Che Guevara lämnade Prag

Det är i dagarna (exakt vilken är svårt att veta) 50 år sedan Che Guevara efter några exilmånader i Tjeckoslovakien lämnade Prag för att återvända till Kuba. Följande skrev jag häromåret i ett annat sammanhang, men texten har fortfarande sin relevans.

Vårvintern 1966 tillbringade Che Guevara i Prag. Mycket lite är känt om den argentinske revolutionärens vistelse i den tjeckoslovakiska huvudstaden, men säkert handlade det om att slicka såren efter den kongolesiska äventyret och kanske är det under de tre månaderna i Prag som de första planerna för kampanjen i Bolivia läggs upp. Insatsen i Kongo hade med Ches egna ord slutat i ett fiasko och detta skulle inte upprepas. Ches roll i Kongo hade varit rådgivarens och det militära befälet hade legat hos lokala ledare utan Ches kunskaper och erfarenheter från gerillakrig. I Bolivia skulle allt bli annorlunda. Bolivia skulle bli startpunkten och språngbrädan till en latinamerikansk revolution vars främsta mål var Ches eget hemland, Argentina.

Men om detta kan vi egentligen bara spekulera; Che efterlämnade ingen dokumentation om Pragvistelsen och några kontakter med de tjeckoslovakiska myndigheterna togs aldrig. På goda grunder antog Che att landets säkerhetstjänst inte var att lita på och att CIA omedelbart skulle få information om den över jordklotet jagade Che Guevaras förehavanden.

Det lär ha förekommit något biobesök, men Ches två mörkhyade livvakter väckte för mycket uppmärksamhet för att det skulle bli en vana. Prag vimlade av informatörer och säkerhetstjänstens nätverk sträckte sig så långt som in i medborgarnas sovrum. För även om det inte i varje enskilt fall var så, var det klokast att utgå från att så var fallet…

Att en av världens mest eftersökta personer under tre månader kunde hålla sig gömd på detta sätt säger naturligtvis en del om Ches förmågor men också rätt mycket om Prag vid denna tid. En stad som på många sätt var helt olik Prag av i dag; en stad fylld av prång, gränder och passager som fungerade som samtidiga fängelser som tillflyktsorter. Om kvällar och nätter så kompakt omslutet av mörker att även den bofasta befolkningen lätt hamnade vilse på sina vandringar hem från de rökiga och ödoftande pubarna.

Vi kan anta att Che ägnade mycket tid åt att läsa. Att ständigt bära med sig böcker var en vana han höll fast vid hela livet på ett närmast maniskt vis, även under strapatsrika marscher i Kubas berg eller Bolivias djungler.

Men var bodde Che, och vem eller vilka hjälpte honom med husrum? Om detta vet vi inget. Kanske flyttade han mellan olika hotell under skijda identiteter, men att under sådana omständigheter hålla sig undan säkerhetstjänstens vakande ögon förefaller närmast otroligt.

Återstår alltså att spekulera.

Spekulera över promenader längs de branta och och av snöslask halkiga gatorna i Zizkov eller långa fotvandringar genom skogarna och parkerna i Prags ytterområden.

Spekulera över långa och sömnlösa nätter med bruset från vattenledningar och grannars gräl som enda sällskap.

Spekulera över daglig längtan bort från en stad och ett klimat som var blev honom allt mer främmande.

Några spår lämnade han i all händelser inte kvar sedan han definitivt lämnat Prag efter sitt sista och längsta besök för att börja den resa som skulle bli hans sista och vägs ände i Bolivias djungel.

Säkert skulle Che känna sig till freds över att inga statyer rests eller minnesplattor satts upp vid hans vistelseorter i den Tjeckoslovakiska huvudstaden. Den sortens hyllningar var honom främmande. Men kanske skulle han skrattat gott om han kunnat nås av beskedet att han fått ge namn åt en irländsk (!) pub i Stare Mesto och att hans porträtt (ja, just Den bilden) pryder etiketten på en flaska med alkoholstarkt innehåll.

Che vistades fem månader i Prag under falsk identitet. Intensiva studier av arkivmaterial har lett till slutsatsen att Ches under större delen av sin vistelse höll till i byn Ladvi, 25 kilometer sydost om Prag och att han var där i sällskap med bland andra Tamara Bunke, kvinnan som många gånger pekats ut som Ches älskarinna. Guevara och hans sällskap lämnade Tjeckoslovakien i juli 1966, lika diskret som han anlände, med hjälp av urugayanskt pass. I oktober året efter dödades han under strider med den bolivianska armén under försök att starta ett uppror i landet.

Pivo prozim!

ölhund

För många pragbor är besöket på ölstugan en självklar del av det dagliga livet. Ingenstans i världen dricks det så mycket öl som i Tjeckien, omkring 168 liter per invånare och år. En del dricks naturligtvis hemma eller på restauranger, men den övervägande delen av det flytande och skummande guldet konsumeras på de otaliga ölstugor som finns över hela landet och inte minst talrika är de i huvudstaden Prag. Trots det är de inte alltid så lätta att finna. En äkta ölstuga prålar inte med ett elegant och lockande yttre. Men håll utkik efter orden Pivnice eller Hospoda och var beredd på att blickarna riktas åt ditt håll när du träder in i en ofta bullrig och rökig lokal med rustik möblering. Till skillnad från en svensk pub sitter man till bords med sin öl. Skulle det vara fullsatt, och det är det ofta, kan man avvakta vid någon av de hyllor som brukar finnas längs väggarna där sejdlar och armbågar placeras. Har man fått plats vid ett bord är det bara att invänta första ölen.

Den kommer oftast inom en minut och placeras framför dig utan att man behöver beställa.

Samtidigt ritar kyparen ett streck på en papperslapp och för varje öl tecknas ett nytt streck. Innan man börjar dricka skålar man med sitt sällskap genom att lätt slå glasen samman och säga Na zdravi! I Tjecken behöver man inte beställa påfyllning. Nya glas fortsätter komma tills man säger till att det är nog. Eftersom engelska inte alltid är ett gångbart språk i dessa miljöer är det bästa att helt enkel placera sitt underlägg ovanpå glaset eller sejdeln när man inte vill ha mer. Att vinka på betjäning är lika oartigt som meningslöst. Personalen på en ölstuga är aldrig överdrivet vänlig, ofta lite kärv i umgänget med gästerna, men alltid snabb och effektiv. Tilltugg är vanligt, för många en självklarhet. Men i Tjeckien är det inte nötter och chips som gäller utan små, enkla varianter av tjeckisk husmanskost. Det kan handla om kalla eller varma rätter med korv, skinka, surkål eller inlagd gurka. Och så naturligtvis kungen bland ölstugornas smårätter, pivní syr – ölost! Huvudingredienserna är ost (!), hackad lök, senap, paprika och svartpeppar. Dessa blandas samman och toppas med några droppar öl ur det egna glaset till angenäm smak och blandningen. Bred på grovt bröd. Gott, mättande och törstskapande!

Han är tillbaka!

Stalin

Efter några dagar av vårkyla i Prag kommer värmen tillbaka och Letnahöjden, med sina lummiga parker och just överblommade kastanjeträd, lockar. Dessutom läser vi i Radio Prags engelska nyhetsbrev om att Stalinmonumentet, som varit borta i över 50 år, nu ska vara återuppbyggt.
Det låter som en av de skrönor tjeckerna gärna berättar när de möts på någon av stadens otaliga ölstugor. Men redan när vi kommer fram till Vltavas södra strand på motsatt sida av höjden, kan vi konstatera att monumentet där Sovjetimperiets ledare, Josef Stalin, blickar ut över Prag är tillbaka. Åtminstone delvis.
Naturligtvis handlar det inte om en permanent installation, inte heller om en provokation där Pragbornas tålamod och foglighet än en gång ska prövas.
Vad saken denna gång gäller är att tjeckisk television just nu håller på att spela in en film om konstnären Otakar Svecs liv. Han som högst ofrivilligt kom att bli upphovsman till det som en gång var världens största Stalinstaty och ett av de största monumenten i Europa över huvud taget.
Så här var det: Myndigheterna i Prag hade utlyst en tävling där Tjeckoslovakiens konstnärer uppmanades att ge förslag till ett monument som hyllning till den store ledaren. Otakar Svec var med sin inriktning mot futurism och allmänna skepsis mot den totalitära regimen i sina egna, och förmodligen de flesta andras, ögon knappast rätt man för jobbet. Men resonerade antagligen att han inte hade så mycket att förlora på att spela med och visa lite god vilja. Till mångas förvåning, och inte minst till hans egen fasa, blir det Svecs förslag som vinner och han får i uppdrag att realisera ett projekt och ett monument som ingen, med undantag för ett begränsat antal makthavare och politruker, vill ha.
I det längsta försöker konstnären att streta emot och förhala processen, men inget hjälper. Inte ens det faktum att föremålet för hyllningen 1953 går och dör kan hindra utvecklingens gång.
Till slut, 1955, står den där. Det 15,5 meter höga och 22 meter breda monument där Stalin tillsammans med några andra kommunistiska hjältar står främst i ledet och blickar ut över Prag och en allt ljusare framtid. (Mycket riktigt kom folkhumorn att döpa statyn till Köttkön.) Men då var redan Otakar Svec död. Tre veckor före invigningen tog han sitt eget liv för att slippa uppleva denna skammens dag.
Året efter hände det sig att Sovjetunionens nye ledare Nikita Chrusjtjov höll ett tal på Sovjetiska kommunistpartiets 20:e kongress och där satte avstaliniseringen i rullning. Det skulle dock krävas ytterligare några år, men 1962 sprängdes statyn och resterna transporterades bort för att användas som fyllnadsmassor vid ett vägbygge.
Något att fundera över i tider då till och med något så oskyldigt som vägmärken kan provocera konstkonsumenterna…
Nu ska Otakar Svecs öde bli film och i stället för digitala lösningar valde teamet att bygga en kopia i plastmaterial av monumentets övre tredjedel, från vilken konstnären (spelad av Martin Kraus) och hans verk i några scener ska blicka ut över Prag.
Under många år gapade den gigantiska sockel på vilken monumentet vilade tom, endast enstaka militärparader påminde om platsens historiska betydelse. Men ett par år efter Sammetsrevolutionen 1989 uppfördes en stor skulptur i form av en metronom – en slags påminnelse om tidens gång och politikens förgänglighet. Fem år senare, 1996, framträdde Michael Jackson i Prag och för att fira detta lät han uppföra en staty av sig själv på platsen.
Om Stalins tid på Letnahöjden blev relativt kortvarig var Jacksonstatyns ännu fortare över – redan efter ett par veckor var även denna bokstavligen förpassad till historiens sophög.

Hockey är huvudsaken

image

Det är ännu en kall majdag i Prag. Vi tar oss från V till Centrum och på Nationalteatern baksida hittar vi ett antal konstverk utställda till – som det verkar – allmänt ointresse. Det verkar som om offentlig konst i Prag inte alls förmår att engagera på samma sätt som i till exempel Älmhult.

Däremot engagerar hockey-VM och liksom förr finns det hos tjeckerna två stora mål och förhoppningar: För det första slå ryssarna och för det andra vinna mästerskapet. I väntan på detta duger dock en mellanmatch mot Schweiz även för kyparen på Gyllene Tigern.

image

En genväg

image

Det finns gott om passager och gömda innegårdar i Prag, vissa mer dolda än andra. Genom den här som förbinder gatorna Opatovicka och Spalena i Nove  Mesto har i alla fall vi aldrig vandrat förut och det finns de som hävdar att den är okänd även för många Pragbor. I vilket fall är det en bra genväg, men den som inte har bråttom kan ju stanna till på caféet Super Tramp.

image

 

Meet Factory

Det tar en stund att leta sig fram till Meet Factory, konstnären David Cernys galleri och konsertlokal i Smichov, inklämd som det är mellan motorvägen och järnvägsspåren. Men det är värt mödan, även om den utställning som just nu visas ger lite blandade intryck. Det är inte så svårt att ta till sig en video med en fontän som sprutar skräp och börja fundera över hur mycket avfall vi var och en producerar. Lite knepigare är det med tre vågrätt hängande ljus som droppar stearin på en bulle eller klibbig konfetti i en hög på golvet. Fast med konst är det ju så att allt är inte för alla och tvånget att begripa kan man väl släppa lite på…

  

Hemma i Palmovka

Efter bara en kortare vandring och en stunds sök hittar vi honom, Bohumil Hrabal som muralmålning strax bakom Palmovkas bussterminal. Det var här i Palmovka han bodde under sin Praglevnad, denne vid sidan av Jaroslav Hasek (författaren till Den tappre soldaten Svejk) mest älskade författaren i Tjeckoslovakien och Tjeckien. Men även i vissa kretsar föraktad för sin undfallenhet gentemot diktaturen och för han lät sig redigeras på en för makten behagligt vis. Dock tål han att läsas; som ingen annan förmådde han att blanda djupa filosofiska funderingar med fylletrams… Ja det skulle ju var Hasek i så fall. 

 

Värme och svalka

IMG_0144

Den sommarvärme som saknas i Sverige fann vi i Prag. Ibland parkerade kvicksilvret en bra bit över 30-strecket och då var det skönt att söka sig mot Vltavas ständer för den svalka som vattnet och den pub/grill som numera finns invid stranden vid Prickskyttarnas ö.

dixie

Och lite längre bort, under  kastanjerna, spelade Dixie Boys – ett band med den lite ovanliga sättningen två gitarrer, bas, kornett och trumpet. Skönt sväng och trots att de unga boysen höll sig till standardrepertoaren var det som vi hörde flera av låtarna för första gången.

 

En ny ölaktör

Den tid då den tjeckiska ölscenen dominerades av Pilsner Urquell och Staropramen känns i dag rätt avlägsen. Visserligen säljer de båda jättarna fortfarande mest men det dyker ständigt upp alternativ. trenden de sensate åren har varit att en mängd mikrobryggerier etablerat sig för att berika ölkulturen.

Ett av de senaste tillskotten är Pivovar Narodni, närmaste granne med Laterna Magika vid Slavias spårvagnshållpats. Deras 11-gradiga lager är kanske ingen sensation, men god nog och när restaurangen hittat sin karaktär borde framtiden vara ljus.

IMG_9816

IMG_9808