Han är tillbaka!

Stalin Efter några dagar av vårkyla i Prag kommer värmen tillbaka och Letnahöjden, med sina lummiga parker och just överblommade kastanjeträd, lockar. Dessutom läser vi i Radio Prags engelska nyhetsbrev om att Stalinmonumentet, som varit borta i över 50 år, nu ska vara återuppbyggt. Det låter som en av de skrönor tjeckerna gärna berättar när de möts på någon av stadens otaliga ölstugor. Men redan när vi kommer fram till Vltavas södra strand på motsatt sida av höjden, kan vi konstatera att monumentet där Sovjetimperiets ledare, Josef Stalin, blickar ut över Prag är tillbaka. Åtminstone delvis. Naturligtvis handlar det inte om en permanent installation, inte heller om en provokation där Pragbornas tålamod och foglighet än en gång ska prövas. Vad saken denna gång gäller är att tjeckisk television just nu håller på att spela in en film om konstnären Otakar Svecs liv. Han som högst ofrivilligt kom att bli upphovsman till det som en gång var världens största Stalinstaty och ett av de största monumenten i Europa över huvud taget. Så här var det: Myndigheterna i Prag hade utlyst en tävling där Tjeckoslovakiens konstnärer uppmanades att ge förslag till ett monument som hyllning till den store ledaren. Otakar Svec var med sin inriktning mot futurism och allmänna skepsis mot den totalitära regimen i sina egna, och förmodligen de flesta andras, ögon knappast rätt man för jobbet. Men resonerade antagligen att han inte hade så mycket att förlora på att spela med och visa lite god vilja. Till mångas förvåning, och inte minst till hans egen fasa, blir det Svecs förslag som vinner och han får i uppdrag att realisera ett projekt och ett monument som ingen, med undantag för ett begränsat antal makthavare och politruker, vill ha. I det längsta försöker konstnären att streta emot och förhala processen, men inget hjälper. Inte ens det faktum att föremålet för hyllningen 1953 går och dör kan hindra utvecklingens gång. Till slut, 1955, står den där. Det 15,5 meter höga och 22 meter breda monument där Stalin tillsammans med några andra kommunistiska hjältar står främst i ledet och blickar ut över Prag och en allt ljusare framtid. (Mycket riktigt kom folkhumorn att döpa statyn till Köttkön.) Men då var redan Otakar Svec död. Tre veckor före invigningen tog han sitt eget liv för att slippa uppleva denna skammens dag. Året efter hände det sig att Sovjetunionens nye ledare Nikita Chrusjtjov höll ett tal på Sovjetiska kommunistpartiets 20:e kongress och där satte avstaliniseringen i rullning. Det skulle dock krävas ytterligare några år, men 1962 sprängdes statyn och resterna transporterades bort för att användas som fyllnadsmassor vid ett vägbygge. Något att fundera över i tider då till och med något så oskyldigt som vägmärken kan provocera konstkonsumenterna… Nu ska Otakar Svecs öde bli film och i stället för digitala lösningar valde teamet att bygga en kopia i plastmaterial av monumentets övre tredjedel, från vilken konstnären (spelad av Martin Kraus) och hans verk i några scener ska blicka ut över Prag. Under många år gapade den gigantiska sockel på vilken monumentet vilade tom, endast enstaka militärparader påminde om platsens historiska betydelse. Men ett par år efter Sammetsrevolutionen 1989 uppfördes en stor skulptur i form av en metronom - en slags påminnelse om tidens gång och politikens förgänglighet. Fem år senare, 1996, framträdde Michael Jackson i Prag och för att fira detta lät han uppföra en staty av sig själv på platsen. Om Stalins tid på Letnahöjden blev relativt kortvarig var Jacksonstatyns ännu fortare över - redan efter ett par veckor var även denna bokstavligen förpassad till historiens sophög.